Aj. Där fick jag för att jag satt och funderade på om saknaden efter mina syskon kanske gett sig av på riktigt. Det slutade med att jag sitter här och stirrar på bilderna av dem och önskar att jag kunde hålla om dem. Och jag lovar, om jag fick möjligheten att hålla om dem en sista gång så skulle jag aldrig släppa taget. Inte en chans.

Saknaden gör så ont. Tänk att det är möjligt att överleva något som är så smärtsamt.