Nu är resan bokad, imorgon åker jag hem till vänner och min andra familj. Jag kan dock inte glömma bort den där känslan i magen som säger mig att det även kan sluta väldigt, väldigt fel. Men jag ska försöka att njuta till fullo av att umgås med de fina människorna som bor därhemma och inte tänka så mycket på att helvetet finns mindre än en timme bort. Så länge vi inte stöter på varandra i centrum så ska det gå bra, för de kan omöjligt veta vart jag kommer befinna mig.

Än så länge har jag ingen aning om hur jag kommer reagera när tåget rullar in på stationen i staden som jag förknippar med så mycket ont. Inte för att det inte finns något bra med staden, det finns det verkligen, men när jag hör stadens namn tänker jag först och främst på åren hemma och det är inget jag vill tillbaka till.
Förra gången jag var där så var det vitt och vackert, julpyntat och fint. Rättegången hade precis ägt rum och jag var livrädd att de skulle komma och ta mig om jag så var ensam för en sekund. Jag är beredd på att rädslan kommer göra att jag kommer studera varenda människa jag passerar ingående och nästan för mycket för att se om mamma eller pappa är där, att jag kan få för mig att jag måste åka hem eller att de välbekanta gatorna väcker minnen så starka att de framkallar ett panikångestanfall. Med andra ord så är jag beredd på det mesta och jag hoppas att bara det att jag är beredd på allt gör att det kommer gå bra.