För tillfället är minnesbilderna ganska vaga och otydliga, det enda jag vet om de här dagarna för två år sedan är att de är såkallade "blådagar". Enligt min terminiologi betyder det helt enkelt dagar med blåmärken. Det kändes som att de sista blåmärkena mamma gav mig aldrig skulle försvinna helt. Under perioden jag låg på sjukhus efter att jag tagit mig därifrån, lite mer än två veckor tror jag det blev allt som allt, kände jag mig som ett enda stort blåmärke. Armarna var verkligen blå, och då menar jag inte som i många blåmärken, utan som i ett stort. Sjuksköterskan som fotograferade mig dagen efter jag lagts in försökte räkna dem och ta kort på dem var för sig, men bestämde sig till slut för att ta kort på mig på håll för att hon inte kunde se var ett blåmärke slutade och nästa började.
Imorse när jag stod framför spegeln kunde jag inte slå bort tanken på hur dåliga vänner jag och spegeln var för några år sedan. Nuförtiden använder jag den när jag sätter upp håret, sätter i örhängen och sminkar mig. Förr använde jag den när jag hade mina "blådagar". Den visade om jag behövde kortärmat, långärmat, tröja med hals, sjal eller en tröja som inte riskerade att åka upp så att magen eller höften syntes. Den visade mig resultatet av mammas grepp, slag och knuffar. Ibland känns det svårt att ta det där steget och ställa sig framför spegeln, trots att jag inte har några blåmärken längre. Men jag minns hur det kändes att stå framför spegeln med blicken i golvet för att samla mod att se mig själv i spegeln. Bara tanken på hur jag stod där och snurrade varv på varv framför spegeln, för att vara säker på att jag dolde allt det blåa från dagens ljus, får mig att rysa.