Oj, varför blir jag ens förvånad när saknaden slår till? Borde jag inte ha lärt mig hur den känns vid det här laget? Borde jag inte ha lärt mig att hantera den?
Den slår alltid ner som en bomb, röjer allt i sin väg. Och jag kan inte hindra den, har inte chans att stoppa den innan den slagit ner med all sin kraft och raderat alla glädjeämnen.
Att inte saknaden minskar i styrka och byter skepnad är ett mysterium för mig. Kanske är det för att jag saknar något som finns där ute, nära men ändå långt borta. Inom räckhåll men ändå omöjligt att nå.
För med tiden så har jag ju lärt mig att sakna morfar på ett bra sätt, jag kan minnas alla våra bra stunder och behöver inte vara rädd för att kvävas av saknaden.
Med mina syskon är saknaden så annorlunda.
Jag trodde aldrig att jag skulle lyckas ta mig därifrån och om jag hade vetat att jag skulle lyckas den där dagen för två år sedan hade jag nog gjort en del saker annorlunda. Bara som en sån sak att ta farväl, vara säker på att de vet hur mycket jag älskar dem och alltid kommer älska dem.
Att ha dem där ena dagen för att vara utan dem nästa, gör obeskrivligt ont.
Det finns så mycket jag skulle vilja säga, så mycket jag skulle vilja förklara och få dem att förstå. Det finns så många saker hos dem som jag har börjat glömma bort; ljudet av deras röster, deras skratt, som jag skulle vilja få igen.

"Saknaden är svår att bära
när man mist det käraste man har
Hjärtat känns aldrig riktigt helt och
man slutar aldrig önska att det fanns kvar"