Pappa, du var min hjälte den där gången du sa till mamma att det räckte. Men du sa bara till den gången. En enda gång bad du henne sluta, annars satt du bara och tittade på. Eller såg du ens? Ibland vill jag tro att du, precis som jag, stängde av alla känslor och sinnen när du befann dig i samma rum som mamma.
När jag inte längre har dig vid min sida kan jag inte sluta sakna dig och tänka på allt som jag skulle vilja säga till dig.
Med vad är det jag saknar egentligen?
Jag har inte några minnen av kramar eller glada pratstunder. Egentligen saknar jag någon jag inte ens känner. Saknaden spelar mig förmodligen ännu ett av sina spratt och får det förflutna att verka ljusare än vad det egentligen var. Jag skulle vilja visa pappa livet jag lever idag, få en klapp på axeln och ett uppskattade leende. Jag skulle vilja höra honom säga att han är stolt över mig, att han älskar mig och att han vill träffa mig då och då. I drömmarna och önskningarna är detta fullt möjligt. I verkligheten finns det inte en chans.