Jag somnade första gången klockan tre.
Vaknade klockan fyra och funderade på om jag sovit i en timme eller tretton timmar.
Det visade sig vara en.
Jag somnade vid halv fem.
Vaknade klockan sex.
Jag somnade vid kvart över sex.
Vaknade halv sju.
Och sådär höll det på.
Tills jag, klockan några minuter i tio, gav upp och drog upp persiennerna.

Men det var inga mardrömmar som höll mig vaken, tro det eller ej. Det var bara tankar, funderingar över hur livet hade sett ut om jag inte hade tagit mig hemifrån som gjorde det omöjligt att sova.