Det var vad som drabbade mig imorse när jag satt hos läkaren och hörde honom säga att jag förmodligen aldrig kommer bli helt bra. Tidigare har jag sett de ljusa stunderna som en förbättring och ett tecken på att jag börjar bli bättre. Förhoppningen och känslan har varit att jag ska bli helt bra, frågan har bara varit när. 
Men nu är det alltså inte så längre. 
Han hävdar att det är kroppens försvar och sätt att lura mig, och att det snarare är något som oroar honom än något som lättar honom.
Så vad säger jag om det?
För tillfället är jag bestämd om att motbevisa honom och visa att jag banne mig ska bli helt bra. Men samtidigt så ekar hans ord i huvudet. Han borde ju ändå veta vad han pratar om.
Jag ska låta hans ord sjunka in, fundera lite över framtiden och unna mig en kopp kaffe.
Sedan får vi se.