Ibland kan jag inte sluta fundera på vad som hade hänt om socialtjänsten agerat när de borde ha gjort det. Vad hade hänt om de sett mig redan som liten? Om de hade tagit mig därifrån redan första gången de såg mig? Hade då saknaden varit mindre eller rentav obefintlig idag?
Jag vet att jag ältar, om och om igen. Men vad ska jag göra?
När jag har fått reda på att så många fel har begåtts, gång på gång under så många år så kan jag inte bara låta det vara. Det var mitt liv de lekte med.
Jag har mött många bra skolkuratorer, läkare och psykologer under min uppväxt. Gång på gång gjorde de anmälningar, gång på gång sa de att jag måste komma ihåg att det mamma gjorde inte var rätt.
Att socialtjänsten sedan inte gjorde något gjorde det nästan omöjligt att hålla fast vid att det mamma gjorde var fel. För isåfall skulle väl socialtjänsten agera?
Idag förstår jag att hon gjorde fel och att socialtjänsten gjorde fel. Jag har de där människorna jag mötte på akuten, BUP och i skolan att tacka för mitt liv. Det var de som gjorde att jag vecka för vecka eller dag för dag orkade kämpa lite till.
Jag minns speciellt en person jag träffade i samband med att jag låg på sjukhuset. I en vecka kunde jag, bara genom att framkalla bilden av hennes ansikte och upprepa orden hon sagt till mig, "skydda" mig från mammas ord och slag. Mamma hade inte en chans att göra mig illa. Hon gav mig otaliga blåmärken, men mitt inre kunde hon inte rubba. Hon kom helt enkelt inte åt det. Och just de där orden som andra sa till mig, andra utomstående vuxna, de var så otroligt viktiga och var det som för mig var skillnaden mellan livet och döden.