Jag erkänner mig härmed besegrad. Av saknaden, av smärtan som inte minskar i styrka trots att jag bönar och ber. Den har belägrat mitt hjärta och vägrar släppa taget, viker inte en tum när jag sliter och drar i den för att få den att tappa greppet om mitt inre. Bara så att jag ska kunna få andas.
Men det går inte.

Igår var det riktigt, riktigt nära att jag gav efter. Jag var bara en knapptryckning ifrån att avslöja var i världen jag befinner mig för de som har gjort mig så illa. Men jag gjorde det inte och trots att det är fortsatt tungt idag så är jag glad att jag inte gjorde det. För jag vill inte ha det så igen, även om "min familj" står skrivet högst upp på önskelistan.