Om jag talade om för dig att min mamma gjorde mig illa i princip varje dag, att hon brände mig med strykjärnet, att hon talade om för mig att jag skulle dö, att hon sa att jag hade ett värde mindre än noll och att jag aldrig skulle komma ut ur hennes hus - skulle du sedan kunna förstå att jag kan längta hem ibland?

Hoppet, det överger en aldrig. Tyvärr. För jag önskar att det hade övergett mig för länge sedan. Iallafall den delen av hoppet som aldrig slutar hoppas att mamma ska bli snäll en dag.
Trots att det såg ut som det gjorde i nitton år så verkar en del av mig inte förstå varför vi inte skulle kunna bli en familj någon gång.
Varför slutar jag aldrig hoppas? Varför har jag inte lärt mig att hon aldrig kommer ändra sig?