När jag var 16 år flyttades jag till en annan familj. Ja, 16 år är sent. Jag borde ha kommit därifrån mycket tidigare än så. Men det slutade med att jag blev hemskickad.
Första gången jag mötte socialsekreteraren i min nya hemkommun så sa hon att jag aldrig mer skulle behöva komma hem igen. ALDRIG. Hon var väldigt tydlig på den punkten. Hon meddelade att kommunen jag kommit till inte under några omständigheter skulle skicka hem mig igen. Det sa hon varje gång vi sågs.
Tills en dag. Den dagen jag fyllde 17 år så kom hon och talade om för mig att jag skulle hem igen. Det kändes som att marken öppnade sig under mina fötter och att jag föll. Trots att jag varje dag frågat fosterföräldrarna när jag skulle åka hem igen så kände jag mig grundlurad av kvinnan från socialen. Och jag var fly förbannad. Inte på henne, utan på mig själv. För att jag trott på hennes ord.

Jag slutade äta, började rabbla regler och försökte vänja mig vid tanken på att åka hem igen. Vid ett möte med socialen beslutades det att hemflytten skulle skjutas upp för att jag mådde så dåligt. Till slut kom jag ändå hem och trots mina försök att vara förberedd så som möjligt så gick det åt skogen. Redan första veckan satt jag med ett blåmärke i ansiktet på socialkontoret. Jag sprang ut i snön i pyjamas och ringde socialjouren för att jag inte vågade gå in igen. Vad gjorde de för någonting?
De sa åt mig att gå in igen.
Och socialsekreterarna ringde bara hem till mina föräldrar och frågade var blåmärket kom ifrån. Naturligtvis svarade de att de inte hade sett något blåmärke och att de aldrig skulle kunna göra något sådant.

Jag var så arg på socialen, inte för att de skickat hem mig, utan för att de placerat mig i en annan familj. Innan hade jag ju aldrig haft en aning om hur det var i en annan familj. Jag kunde intala mig själv att jag jag levde i den bästa av världar trots att de slog mig. Efter ett halvår utan slag och regler så kunde jag inte det längre, hur mycket jag än ville.