Jag kan inte hjälpa att jag saknar dem ibland, mina syskon och mina föräldrar. Även fast mamma har gjort mig illa. Jag vill bara veta att de har det bra, trots att de kanske inte ägnar någon större tanke åt mitt mående.
Ibland kan jag till och med längta hem. Jag har liksom glömt hur det kändes att hela tiden vilja hemifrån. Att glömma hur det var kommer jag nog aldrig göra, jag kan spela upp olika händelser när som helst på dygnet fortfarande. Men jag kan omöjligt koppla ihop dem med några känslor.

En annan sak som upptar mina tankar är skulden jag känner gentemot mina syskon. Älskade, älskade syskon. Trots att jag har hört dem säga att de inte vill ha kontakt med mig längre så hoppas jag att jag får tillbaka deras förtroende en dag. Jag kommer aldrig sluta älska dem och det var först när jag inte hade dem vid min sida längre som jag förstod hur mycket de betydde för mig. Trots att vi inte alltid kom så bra överens.
Jag kan ångra att jag stack därifrån utan att lämna ett brev till dem. Utan att ha sagt till dem att jag älskade dem och att jag gjorde det jag gjorde lika mycket för min skull som för deras.
Jag kan förstå att de inte vill ha kontakt med mig och att en kontakt skulle sätta dem i en ännu mer utsatt position än vad de redan sitter i, även fast det gör otroligt ont när jag väl hör orden lämna deras läppar.

Att se pappa skaka som ett asplöv och att höra hans röst som var så nervös att jag trodde att jag aldrig hade hört honom prata innan gjorde att jag fick lust att springa fram till honom och be honom lämna mamma. Omgående. Jag vet att det finns en fin person någonstans där inne och jag hoppas att jag får möta den personen en dag. Mamma styr pappa med järnhand. Jag har aldrig sett honom som glad som de få gånger han har varit iväg med jobbet på julbord eller på affärsresa. Förutom de få gånger så umgås han inte med någon. Jag skulle vilja ge honom en handfull med vänner och ett liv. Jag skulle vilja säga åt honom att han får skratta, säga vad han vill och ha roligt.

Jag har svårt att formulera mig när det gäller mamma. Att hata henne, det kommer jag aldrig göra. Något jag däremot gör är att jag tycker synd om henne.
Hon har varit sjuk sedan många tiotals år tillbaka och gränsen för när man borde hjälpa en vuxen människa mot hans eller hennes vilja är för länge sedan passerad. Det är iallafall min åsikt.
Varför inte myndigheterna har ifrågasätt om hon är kapabel att ta hand om sina barn när hon så uppenbart inte ens kan ta hand om sig själv är för mig en gåta.
Min mamma hävdar att hennes sjukdom inte är ett problem och att det är något som alla i familjen har accepterat och lärt sig leva med.
Självklart har vi lärt oss att leva med den. Vad har vi egentligen haft för val?
Men det sätter sina spår.
Samtidigt som min mamma har behandlat mig illa under uppväxten, så känner jag ett ansvar.  Först och främst av så egoistiska själv som att hon är den enda mamman jag och mina syskon någonsin kommer ha. Men det är också för hennes egen skull. Jag vill att min mamma ska få möjlighet att leva livet.

När vi väl är inne på familjepratet så har jag till min besvikelse upptäckt att jag aldrig slutar leta efter en "ny" mamma och pappa. Precis som när jag var yngre så önskar jag fortfarande att personer jag ser skulle vara mina föräldrar. Det kan vara kvinnan på ica, mannen som är ute med hunden, damen i receptionen. . Helt okända människor. Det enda kriteriet är de ska se snälla ut. Ni hör själva hur det låter. Men man faller tillbaka till gamla roller och jag gissar att jag fortfarande faller in i den där rollen ibland, där jag är det lilla barnet som önskar sig en annan mamma och pappa.
Det är väl bara att lära sig leva med det gissar jag.