15:52 är klockan och det är ett kompakt mörker utanför mitt fönster. Inte för att det gör någonting egentligen, det är bara mysigt. Men samtidigt väcker det så många minnen. Mitt huvud säger åt mig att hela tiden vara beredd, att spetsa öronen och springa och gömma sig vid minsta lilla ljud.
Men för tillfället sitter jag kvar här på skrivbordsstolen vid datorn och samlar krafter för att inte ge efter. Tankarna brukar komma per automatik när mörkret sänker sig.
Plötsligt är jag tillbaka till en tid som inte borde vara något att sträva efter och spelar upp minne på minne med händelser som utspelade sig vid mörkrets inbrott när jag var yngre.

Jag kan inte sluta undra varför minnena alltid dyker upp såhär snart två år efter att jag kommit hemifrån. Det som varit är ingenting jag vill tillbaka till.