Min mamma har sagt till mig att jag ska dö och att hon ska hämnas för att hon har blivit anmäld till socialen. Det har hon sagt till mig så länge jag kan minnas. Hon har lugnt och sansat talat om för mig att hon vinner, jag förlorar, hon har rätt, jag har fel, att hon kommer leva och att jag kommer dö.
Men det är inte de gångerna som påverkat mig mest. Kanske för att det har blivit sagt så många gånger att det nästan har förlorat sin betydelse.
Det är istället den gången hon bad mig ta kökskniven och döda henne som jag minns allra bäst.

Jag minns hela helgen så väl. Socialen hade haft ännu ett samtal med mig och därefter, trots att jag sa att det ledde till bestraffningar, ringt hem och berättat vad jag hade sagt. Kuratorn på skolan föreslog att jag skulle åka och gömma mig hemma hos en kompis så att jag slapp följa med till vår stuga ute på landet som vi åkte till i princip varje helg.
Till slut hittade mamma kompisen jag befann mig hos och jag blev utsläpad till bilen. Bilresan på två timmar kändes oändligt lång. Jag gick igenom alla möjliga utgångar. Jag räknade med att jag kunde dö, att jag kunde behöva gömma mig, att jag kunde behöva rymma, att det skulle göra ont och att jag kanske skulle behöva lyssna på alla elaka ord som hon brukade hälla över mig. Jag rabblade regler för att minnas dem om hon bad mig rabbla dem.

Första kvällen gick bra, antagligen för att vi kom fram så sent och gick och la oss direkt. På lördagen regnade det, jag minns precis hur det lät när regnet piskade mot glasrutan bakom soffan där jag satt när mamma kom in i rummet.
Egentligen blev jag inte rädd, jag hade räknat med att hon skulle komma förr eller senare. Anledningen till att jag hoppade till var att hon kom med en kniv. För ovanlighetens skull började jag gråta redan innan hon hade öppnat munnen. Jag trodde att mina sekunder var räknade.
Jag var så koncentrerad på kniven i hennes hand att jag inte lyssnade till hennes röst. Inte förrän hon var så nära mig att spottet haglade över mig så började jag lyssna.
"Om du nu hatar mig så mycket, varför dödar du mig inte då?"
"Hör du mig?"
"Döda mig då, döda mig!!"
"Gör det då! Döda mig!"

Jag har gått igenom den här eftermiddagen tusentals gånger i huvudet och kommit fram till att det hade kunnat sluta precis hur som helst. Om jag hade sagt eller gjort någonting hade jag förmodligen råkat illa ut. Men jag gjorde ingenting. Jag satt bara kvar där i soffan.
Jag kunde inte döda henne, och skulle aldrig kunna göra det. Hon är ju den enda mamma jag har, på gott och ont.