Trots att jag inte behöver ställa den frågan till mig själv längre så händer det att jag fortfarande tänker på det. Bara det att säga till klasskompisarna att man ses igen efter helgen är jobbigt, tills jag kommer på att jag inte ska hem till mamma och pappa. För två år sedan var planering inte något jag ägnade mig åt. Om någon bokade en filmkväll två veckor framåt i tiden och frågade om jag skulle med så log jag bara oftast till svar. Det var sällan jag ens svarade på en sådan fråga. För för mig var det inte ens självklart att jag skulle överleva dagen. Jag visste aldrig vad som väntade när jag kom hem.
Hur många gånger har jag inte åkt nedför trappan med huvudet före? Hur många gånger har inte dagen slutat med att jag ligger på golvet och inte kan ta mig upp? Hur många gånger har jag inte frågat mig själv om det är över? Alldeles för många gånger.
Några gånger har det hänt att jag har önskat att hon bara hade kunnat dra till mig så hårt att jag dog. Oftast hände det när hon slog mig under långa perioder och det aldrig tycktes ta slut. Idag kan jag skämmas över att jag tänkte så.

Många tycker att det är konstigt att jag aldrig slog tillbaka eller sa nej. Det har faktiskt hänt att jag har sagt att det räcker. Svaret " Du får aldrig nog", som jag oftast fick till svar, gjorde så ont att jag slutade fråga. Och att streta emot hjälpte aldrig, det ledde bara till mer slag. Därför lät jag henne göra vad hon ville med mig. I hopp om att det skulle gå fortare och ge mindre skador.
Det är först nu i efterhand som jag inser hur nära döden jag har varit.