De kloka orden i rubriken kommer från min psykolog. Hon har bestämt sig för att jag minsann ska leva någonting man kan kalla ett liv. Jag själv tycker att det räcker gott och väl att bara existera, att ha som mål att överleva dagen och att försöka glömma det som varit. 
Det var tydligen någonting hon inte tyckte var synonymt med att leva.
Såklart att jag förstår att hon vill att jag ska tänka på någonting annat än de 19 år jag både hemma, men det funkar liksom inte att bara knäppa med fingrarna för att få det ur världen.

Det som upptar mina tankar mest är hur sjutton jag ska klara av att leva ett "vanligt" liv. Hur gör man? Vad gör man när man inte lyssnar efter steg, gömmer sig och får slag och ord kastade över sig?