Att vakna kallsvettig börjar bli vardag. För en stund sedan vaknade jag av jag kände de håriga benen, de stora varma nävarna och de kittlande andetagen mot min hals. Fortfarande sitter det i. Den där känslan av händer som letar sig fram över kroppen och de håriga benen som river mot mina.
Att gå och lägga sig är någonting som jag inte ser fram emot att göra just för att jag inte vet vad jag kommer drömma om. Mardrömmarna har en tendens att locka fram bortträngda minnen.

En av de drömmarna jag drömde handlade om min morfar som dog för lite mer än 6 år sedan. Han är nog en av de som bidragit till att jag fortfarande står på benen med något man kan kalla vilja. Oftast är det han som dyker upp i mina tankar när jag funderar på varför jag inte är död.
Dagen han dog, som från början drog mig ned mot botten, har visat mig att det går att gå vidare. Trots att jag själv höll på att gå åt i samma veva.

Det började egentligen dagen innan han dog. Jag satt i den blå- och beigerandiga, något osköna soffan i källaren och tittade på tv. Jag hörde ytterdörren öppnas och slås igen. Som vanligt gjorde jag mig beredd på vad som skulle kunna hända. Med andra ord vadsomhelst.
När jag ser att det är min syster som kommer ned för trappan så andas jag först lättat ut, innan jag upptäcker att ansiktet är fullt av tårar.
"Vet du vad du har gjort?" frågar hon, " Morfar kan inte andas längre och det är ditt fel"
Jag minns att jag reste mig upp, med blicken fäst i golvet och gick förbi henne uppför trappan. Såhär i efterhand ångrar jag att jag inte stannade upp och höll om henne. Talade om för henne att allt skulle bli bra och att jag lovade att fånga henne de gånger hon föll.

Jag var klar och tydlig med att jag inte ville besöka honom på sjukhuset. Detta är något jag ångrar idag. Men jag klarade inte av att se den personen som betydde aldrig mest för mig dö. Jag klarade inte av att se honom försvinna. Även fast jag mest av allt ville sitta där med honom in i det sista och hålla honom i handen. Jag kände skuld för att familjen sa att det var mitt fel och jag ville inte se vad jag hade orsakat.

Klockan 01.15 kommer jag ihåg att jag vaknade av att dörren smällde igen. Jag trodde att det var dags att fly och gjorde mig beredd att springa mot garderoben. Istället knackar det lätt på dörren och pappa kommer in. En pappa som jag tidigare aldrig mött. Han sätter sig ned på sängkanten och berättar att vi måste åka till sjukhuset för att morfar har dött.
Jag minns att jag inte reagerade alls utan följde efter honom och mina syskon ut i bilen. I bilen satt vi med blickarna riktade mot den nedsläckta världen utanför rutan. Tårarna rann stilla nedför mina kinder. Ingen sa ett ord förrän vi var inne på sjukhuset, när pappa frågade en sköterska om vägen upp till avdelningen.

När jag fick syn på min mormor brast det. Att se henne sitta i väntrummets soffa, söndergråten och med armarna utsträckta mot mig gjorde mig så ledsen att jag bara satte mig ned på golvet i korridoren.
"Vad har du gjort?" började jag fråga mig själv, " Hur kunde jag döda morfar?"
Mina föräldrar satte sig vid mormor. Jag satt kvar i korridoren tills vi fick gå in i rummet och se på honom.
Försiktigt gick jag in med blicken fäst på hans kropp. Tårarna gjorde allt i rummet suddigt och jag gick fram mot honom. Mormor tog hans ena hand och grät stilla.
"Förlåt, förlåt, förlåt" sa jag för mig själv och strök honom lätt över kinden.

Efter det åkte vi åkte hem och jag gick och la mig med kortet av morfar tryckt mot bröstet.

Dagarna efteråt fortsatte mamma säga att det var mitt fel och att hon hoppades att morfar skulle straffa mig för det jag gjort.


Idag klarar jag av att tänka att det inte var mitt fel, det kan helt enkelt inte ha varit det. Jag kan ångra de saker jag inte gjorde och att jag aldrig hann säga att jag älskar honom. Men samtidigt vet jag att han visste.