Det finns en sak som jag är fruktansvärt rädd för, och det är inte att mamma ska hitta mig. För hon kommer aldrig kunna göra mig illa igen, oavsett om hon hittar mig eller inte. Jag är mycket starkare än hon någonsin kommer bli, och den där muren jag kunde använda mig av redan för några år sedan har bara blivit tjockare sedan jag tog mig därifrån.
Det jag är rädd för är vad mina år hos dem har gjort med mig. Jag har svårt att se att jag kommer lära mig att älska någon, någonsin igen. Och då tänker jag inte på kärlek mellan vänner, för jag har mängder av vänner och jag älskar dem allihop. Många av mina vänner är till och med killar. Men vill de vara mer än så blir de mannen i parken, mamma och pappa. Jag vet inte varför.
Jag har svårt att se att någon kommer kunna beröra mig på ett sätt som jag tycker är okej och som inte bringar fram en massa minnen.
De övergreppen jag blev utsatt för är inte många till antalet om man jämför dem med dagarna jag blev utsatt för fysisk eller psykisk misshandel, men det är nog de som har påverkat mig mest. Utan att jag egentligen har förstått det. Förrän i somras.

Mannen i parken kunde ha gjort precis vad han velat göra. Jag hade inte brytt mig. Inte där och då iallafall. Att "stänga av" verkligheten är något som har hjälpt mig att överleva hemma och när jag hamnar i en situation jag inte kan hantera så händer det ofta att jag, utan att jag tänker på det, gör precis samma sak nu.
När han drog upp min tröja så låg jag och tittade på gräset runt omkring mitt huvud. Jag kände knappt vad han gjorde. Han bet mig i bröstet och i läppen, kysste mig över magen och ryggen. Jag tittade på den molnfria himlen och lyssnade till skratten från barnen i parken. Han stoppade ned sin hand i mina byxor. Jag blundade och tänkte att han blir arg om jag säger nej, precis som mamma blev.
Jag var rädd för att ett nej skulle leda till värre konsekvenser än om jag lät honom göra vad han ville.

Sen vet jag att min uppväxt ställt till det på fler punkter förutom den, men de går jag inte runt och är rädd för. Till exempel det där med att handla mat. För ett och ett halvt år sedan klarade jag inte av att välja mellan röd eller grön mjölk. Det gick bara inte, för jag visste inte vilket av valen som gjorde mamma minst arg. Vissa dagar är det fortfarande något som hänger över mig när jag handlar, men det går bättre och bättre. En annan sak är det där när man ska välja mat. Jag har blivit bättre på det, men vet fortfarande inte vad jag "får" gilla.
Regelrabblandet har dock nästan försvunnit helt och det är alldele underbart. Visst händer det att jag känner att jag måste rabbla reglerna ibland, men det är bara om jag har gjosrt något som jag inte fick göra hemma.
Jag har också slutat leta gömställen var jag än går.

Däremot så är jag fortfarande rädd för alla ljud som jag inte är beredd på. En mobiltelefon som börjar ringa, ett glas som går sönder, en bok som slås igen. .

Men det blir bättre och ingenting, inte ens mamma, kan stoppa mig från att leva livet!