Mina gränser är noll, ingenting, zero. Med andra ord obefintliga.
Det kan gå timmar utan att jag märker någonting av det, men vips så kan en sitaution som från början verkar gå lätt och smidigt bli farlig. För att jag låter människor trampa mig på tårna och göra vad de vill med mig.
När jag pratade med min psykolog om gränssättning så sa hon att jag måste lära mig att människor inte blir arga för att jag säger nej.
För mig är det så svårt att förstå. För några år sedan innebar ett nej en bestraffning betydligt värre än vad som hände när jag lät min mamma göra vad hon ville med mig. Därför kan jag inte få mig själv att säga nej, oavsett vad någon gör, för att jag är rädd för vad det kommer innebär. Även om det i sig innebär att jag blir utsatt för saker jag hade sluppit om jag kunnat säga nej.

I somras blev jag utsatt för ett våldtäktsförsök mitt på ljusa dagen i en park med mängder av människor i. Jag hade säkert kunnat ta mig från situationen tidigare om jag gjort någonting. Det var egentligen där och då som jag förstod vad min uppväxt har gjort med mig.
Jag följde bara med och lät honom göra precis vad han ville. Jag vände huvudet åt sidan, stirrade på gräsmattan och försvann in i min egen värld. Precis som jag gjorde hemma.

Det som gör mig rädd är att min psykolog sa att det kan ske igen, speciellt i en miljö som innefattar en del alkohol. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. För om jag måste välja mellan att säga nej eller att låta någon göra som den vill så väljer jag fortfarande det sista alternativet. Bara för att det fungerade mot mamma.

Jag antar att jag får sova på saken och helt enkelt hoppas att jag inom kort klarar av att säga nej utan att vara rädd för vilka konsekvenser det får!