Det är konstigt det där att en situation, ett röstläge, några skrivna ord, ett ljud, en lukt eller en smak kan få mig att hoppa tillbaka till det som hände hemma. Marken bara försvinner under mina fötter. Jag vill fly, gömma mig, bli osynlig, springa så långt benen bär. . vadsomhelst för att komma undan det jag tror ska hända.
När jag gick till tvättstugan förut, för övrigt för första gången sedan jag flyttade hit, så satt det en lapp på tvättmaskinen med texten: " Varför tog du ut mina kläder? Du hade ju inte ens en bokad JÄVLA tid!"
Vad händer då?
Jo, jag får panik. Att det inte skulle handla om mig faller mig inte in. Rummet omkring mig ersätts med miljön hemifrån och jag letar gömställen. Hjärtat börjar slå fortare och tårarna bränner i ögonen. Febrilt försöker jag hitta ett sätt att komma undan och försöker förbereda mig på vilka bestraffningar jag kommer få.
Jag tänker på slagen som kommer hagla över min kropp och på de elaka orden som kommer hällas över mig.

Efter någon minuts panik så lyckades jag fokusera på tvättstugans vita, trista väggar och återvända till här och nu. Klumpen i magen sitter dock fortfarande kvar och lär nog sitta där ett tag. Men att jag inte sprang och gömde mig är ett plus, det betyder att det går framåt!

Att bara en sådan simpel sak som en lapp med några väl valda ord på kan sätta mig så fullständigt ut spel det trodde jag inte.