Dagens dikt.

Om du nu hade bestämt dig för att slå,
varför kunde du inte slå hårdare då?
Varför lät du mig komma undan med livet i behåll?
Hur kunde jag rymma när du sa att du alltid hade koll?

Slå sönder mig mamma, det är lika bra
Du säger ju att jag inte är något att ha
Varför inte göra lidandet kort?
Snälla, låt mig bara försvinna bort

Du säger att du ska hämnas en dag,
att du ska döda mig med ett enda slag
Kom igen då mamma, ta mig då
idag längtar jag efter att få säga hejdå


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

They say that time heals everything.

Den här bloggen handlar om att lära sig leva, aldrig ge upp och att hitta de små ljuspunkterna som gör livet värt att leva. Den handlar också om livet som misshandlad och hur man lär sig leva med en barndom som man helst vill glömma.

RSS 2.0