Inatt pratade jag med en person som har ett minst lika trasigt förflutet som mig. Jag förundras över hur stark hon är i en situation som inte bara involverar henne, utan också hennes barn. Hennes historia berör mig starkt och varje gång vi pratar så tänker jag på myndigheterna som blundar, på lagar som har brutits och på hur "barnens bästa" är något som socialtjänsten bara pratar om. De använder sig aldrig av den principen. När utredningar och samtal är över så slutar det oftast i favör till förövaren.
Socialtjänsten har en förmåga att vinna ditt förtroende de första gångerna och lovar både det ena och det andra. Jag kommer aldrig glömma den gången en socialsekreterare satt framför mig och sa att jag aldrig mer skulle behöva åka hem. Hon sa det inte bara en gång, utan varje gång vi möttes under en period.
Några månader senare kom hon och berättade att jag skulle hem och det var som om världen föll samman.

Men trots myndigheterna oförmåga att hjälpa, stötta och visa vägen vidare så är det inget alternativ att bara lägga sig ner på golvet och skrika. Vi kämpar vidare! Både kvinnan på telefonen, hennes barn och jag!