Idag slog tankarna på att åka hem ned som en bomb. Och det gör så ont. Det gör så fruktansvärt jävla ont. Någonstans inom mig finns även den där delen av mig som inte vill hem, som inte under några omständigheter tänker åka tillbaka till det som en gång var hemma.
Men det är svårt att skapa sig ett eget hem ensam och att aldrig bara få vara.
I samband med polisanmälan så visade de delar av min släkt som jag tidigare haft kontakt med tydligt att de inte stod bakom mig. Min familj har jag inte haft någon kontakt med på snart två år. Och jag visste att det var det som kunde ske när jag stack därifrån, men samtidigt så trodde jag inte att jag skulle kunna sakna något som var så illa.
Hur kan jag sakna en mamma som bara slog eller skrek? Hur kan jag längta efter en mamma som höll på att ta mitt liv?

Jag har tolkat mina känslor och tankar så att jag inte saknar min mamma, utan en mamma. Och den mamman som slog mig är ju faktiskt den enda mamma jag har.