Jag tycks inte kunna komma ut ur det här mörkret. Det känns som att jag sitter fast här på botten, utan möjlighet att komma upp. Det som inte brukar vara så svårt ter sig nästan omöjligt.
Natten har varit full av mardrömmar. Säkert på grund av att jag så gärna ville åka hem igår. Avskräckt vet jag inte om jag blev, men det känns hopplöst. Det känns som att jag alltid kommer sakna någonting. Just nu är detta någonting en familj, tillhörighet och att känna sig älskad för den man är.
För några månader sedan ringde jag till polisen som har utrett mitt ärende. Jag berättade att jag funderade på att åka hem för att jag inte orkade kämpa längre. Att jag helt enkelt bara ville ge upp. Det blev tyst på andra sidan luren. " Om du åker hem nu så dödar hon dig" sa hon till sist, " Gör det inte! "

Den gången ångrade jag mig. Jag önskar att de orden kunde få mig att tänka om igen, men jag vet att det inte går. För just nu spelar det ingen roll om de säger att hon dödar mig. Av någon anledning så berör orden inte mig på samma sätt som i somras.
Kanske är det för att jag hoppas att mamma ska vara snäll om jag kommer hem, kanske beror det på att hon har varit nära att ta mitt liv så många gånger att jag omöjligt kan tro att det kommer lyckas. . Kanske är att åka hem ändå det bästa alternativet jag har. Jag vet inte.