Jag skulle göra vad som helst för att spola tillbaka tiden just nu, vad som helst. Jag skulle ge allt i världen för att få se mina systrar igen. För att få höra deras röster, se deras exakta hårfärg, ögonfärg. . Bara för att vara säker på att jag minns rätt.

Dagen har pendlat mellan höga berg och djupa dalar. Timmar har gått utan att jag tänkt på dem överhuvudtaget, minuter har gått utan att jag saknat, önskat och drömt. Men nu sitter jag här igen. Ensam. Fylld av saknad. Och det känns som att jag drunknar. 

Det finns ingen logik i saknad. Ingen instruktionsbok om hur man ska gå tillväga. Det finns inget rätt eller fel vad gäller hur man saknar. Det gäller bara att stå stadigt när stormen kommer.