När jag flyttade tillbaka hem efter tiden hos jourfamilj skrev jag en dikt som jag avslutade med raden: " För att överleva måste jag glömma allt jag minns". Och det är sanning i dem orden kan jag lova. Usch och fy. Jag drabbades av akut hemlängtan för en stund sedan när jag såg min pappa på bild. Tänk om jag kunde blund och sedan vara tillbaka där när jag öppnar ögonen igen. Fast ändå inte. För samtidigt finns det en risk att jag inte överlever. Men jag vill ha min pappa, jag vill ha mina två små syskon. Jag vill ha dem tillbaka, ha dem nära och ha dem här. Jag vill kunna säga att jag har en familj, jag vill kunna skratta óch prata med dem på ett sätt som man bara gör med sin familj. Jag vill sitta i soffan tillsammans med dem och se på film, laga middag och sitta och prata till långt in på natten, åka och handla, hjälpa mina systrar med läxorna, bara se dem, bara höra deras röster. . Det är så mycket jag vill. Så mycket jag önskar vore annorlunda.
Att börja fundera över varför jag inte har någon kontakt med pappa och mina syskon river upp ett stort sår i mitt hjärta. Det är självplågeri att ens fundera i de barnorna. Men jag kan inte hjälpa det, jag kan verkligen inte. För jag förstår inte varför de inte vill ha kontakt med mig. Saknar inte de mig så mycket att det gör ont? Gjorde jag dem så illa när jag polisanmälde mamma att jag inte längre räknas som en i familjen?

När jag flyttade från fosterfamiljen så var jag tvungen att intala mig själv att de var döda, bara för att förstå varför jag inte skulle få se dem igen. För socialen bestämde det, att jag inte fick ha någon kontakt med dem.
Nu händer samma sak med mina syskon och min pappa. För att förklara för mig själv varför jag inte kan ha någon kontakt med dem så intalar jag mig själv att de inte finns, för det gör alldeles för ont att tänka på att de faktiskt gör det.