Inatt tog sig mardrömmarna en annan form. De handlade inte om våld, övergrepp och rädsla. Inte om att springa för livet, bli dödad eller att gömma sig.
De handlade om saknad.
Jag vaknade inte av att jag skrek, genomblöt och panikslagen.
Jag vaknade av att jag grät.


"Jag önskar att jag hade så många tusentals bilder av er att jag kunnat klä väggarna med dem, bara för att vara vid er sida dygnet runt.
Jag önskar att jag spelat in era röster så att jag kunnat spela upp stycket på repeat, bara för att vara säker på att jag aldrig glömmer dem.
Jag önskar att jag sparat en tröja eller en halsduk som doftade er så att jag då och då hade kunnat blunda och hålla om plagget i tron om att det var ni.
Jag önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden till sista gången vi sågs bara för att hålla om er en gång till.
Jag önskar att jag hade hunnit säga att jag älskade er en gång till, bara för att vara säker på att ni hörde det.

Systrar små,
jag saknar er så.