Idag var det dags för första samtalet där jag kommer gå i behandling. Smart som jag är var jag ute i god tid och hade tid att virra bort mig i gångarna under sjukhuset innan jag såsmåningom hamnade rätt. Väl där så började samtalet bra och hon berättade vad hon visste om mig från den remiss hon fått. Jag fick känslan av att jag skulle orka med timmen ypperligt och gå därifrån med ett leende på läpparna. Men nejdå. Sekunden senare bad hon om telefonnumret till närmast anhörig och jag ryckte bara på axlarna. Hon frågade igen och igen och sa att jag borde ha någon som jag kan skriva upp. Och då rann tårarna.
Jag önskar att det hade varit självklart vem jag skulle skriva upp, det gör jag verkligen, och jag har säkert många som är villiga att ställa upp med ett telefonnummer. Men jag vill inte bara dra till med ett namn för att det senare ska visa sig att den personen inte ville.
Och så kom vi in på min familj, vi ritade familjeträd och jag fick berätta vart jag var uppvuxen, vart vi hade flyttat vilket år och var släkten bodde. Jag fick berätta hur länge sedan det var jag hade sett någon av dem och hur det kändes. Förjävligt med andra ord. Men vad gör man? Jag tänker inte försöka ha kontakt med människor som inte vill ha med mig att göra. Det kan omöjligt leda till någonting bra.

Mamma. Det var det stora samtalsämnet för dagen. Egentligen känner jag ingenting när jag pratade om henne och jag bad om ursäkt både en och två gånger när jag sa att jag omöjligt kan hata henne. Men hon sa att hon förstod och jag hoppas hon verkligen gjorde det.
Vi pratade om tablettöverdoser, blåmärken, överlevnadsstrategier, pappa, syskonkärlek, ensamhet, skuld, skam, mardrömmar, vilja, hopp, skola, vuxna människor som funnits där, fosterfamilj, BUP, Socialtjänsten, skolan, träningen, döden, livet och sedan fick jag frågan " Varför gjorde hon dig så illa?"
Och något svar på det har jag inte, och kommer förmodligen aldrig få.
Men det var skönt att prata om det igen, det var ett tag sen sist, och jag ser fram emot att gå dit igen.