Idag känns det tungt att bära allt jag måste bära på varje dag. Ibland klarar jag det alldeles fint, det där med att bära allt jag har varit med om. Ibland går det inte alls. Då känns det som att marken under mig ska spricka när jag går på den.

Senast i helgen fick jag ett nytt besked av läkarna. Jag måste förutom övergreppen, det fysiska och det psykiska våldet, panikångesten och astman lära mig att leva med en adrenalinspruta i väskan. Pågrund av en ännu obestämd allergi. Klart att jag kan lära mig att leva med det, det måste jag helt enkelt, men just nu känns det tungt.

Ibland så får jag lust att bara lägga mig ner och skrika. Jag vill skrika för att ingen såg mina blåmärken, för att ingen hörde vad jag sa, för att ingen såg vem min mamma egentligen var, för att ingen vågade lyfta på den där glada masken jag alltid hade på mig.
Hur hade mitt liv sett ut idag om någon tagit mig därifrån när jag var liten? Hade ryggsäcken varit en aning lättare att bära då?