Jag är så jäkla lycklig att jag fick en så bra polis på mitt ärende. Tusen, tusen tack L för att du finns och för att du säger precis det jag behöver höra.
Dagen idag började med en föreläsning fram till lunch och sedan dess har jag bara jagat människor på telefon för att få svar på vad jag ska göra med breven jag har fått. Ska jag skaffa hemlig adress? Ska jag bara låta det vara som det är nu och inte låtsas som att breven når mig? Kommer jag klara av att inte läsa breven om det dimper ner fler i brevlådan? Det är många frågor som behöver svar. . Och just nu känner jag väl att jag klarar av att läsa och inte ta åt mig det som står, eller ta åt mig och ta åt mig, men jag klarar av att inte göra det som står i dem iallafall. Och det är det som är det viktigaste. Men att få ett brev där det står att jag borde åka hem är inte samma sak som att få tio.
Samtidigt så orkar jag inte krångla med skyddad identitet. Jag vill leva ett så normalt liv som möjligt och det innebär definitivt inte ett normalt liv.

Det är så skönt att veta att jag alltid kan ringa till L på polisen och säga vad jag känner och tycker. Dels för att hon förstår och inte idiotförklarar mig bara för att jag en dag vill åka hem och en annan säger att jag aldrig mer vill åka hem. Dels för att hon är så ärlig och verkligen säger vad hon själv tycker och tänker.
När jag väl börjar tänka att jag ska åka hem är det inte många som kan bryta den onda cirkeln. Jag kan sitta i dagar och tänka ut hur jag ska ta mig hem, vad jag ska säga när jag väl är där och fundera över om de blivit snälla. Och så höll jag på fram till i somras. Då hade jag sådan hemlängtan att jag ringde L och sa att jag skulle åka hem, för det var precis det jag ville där och då. Jag ville ta nästa buss och få det överstökat.
Svaret jag fick var kort och så ärligt att jag inte fick fram ett ord:
"Hon kommer döda dig"
Det var först då jag insåg att det faktiskt kunde hända, att en sån simpel sak som att åka hem kunde vara lika med döden, och det fick all hemlängtan att försvinna.
Och vem fanns där på rättegången när mamma gick mot mig från ena hållet av korridoren och en släkting till mig från andra hållet? Jag trodde att jag skulle dö, eller rättare sagt, jag var väldigt säker på att det skulle sluta med att hon fick mig med sig hem. Då kom L med åklagaren och ställde sig framför mig så att de vände sig om och gick tillbaka.
Jag kan ringa och gråta, skratta, vara uppgiven, känna att allt är hopplöst, säga att jag inte vill mer, säga att jag saknar mina syskon så mycket att jag vill åka hem eller bara säga att jag behöver prata. Hon finns där oavsett och det är det som jag är så tacksam för!