Aj.

Att några skriva ord kan ta så illa. Och jag har bara läst de fem första raderna i brevet. Redan när jag såg det i brevlådan så rasade världen litegrann, bara för att jag kände igen handstilen.
Jag vet inte om jag klarar av att läsa det själv, vet inte om jag orkar med det för tillfället. Jag har inte tid att falla ned till botten nu.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

They say that time heals everything.

Den här bloggen handlar om att lära sig leva, aldrig ge upp och att hitta de små ljuspunkterna som gör livet värt att leva. Den handlar också om livet som misshandlad och hur man lär sig leva med en barndom som man helst vill glömma.

RSS 2.0