Orden är min systers och jag varken kan eller vill övermanna maktlösheten som bosätter sig i mitt hjärta.
Allt jag kan göra är att försöka glömma hur det kändes när mammas kalla händer märkte min kropp och säga till mig själv att det inte händer där hemma precis i denna stund. Men trots alla försök, trots alla gånger jag talar om för mig själv att jag inte kan göra någonting föreställer jag mig hur mina småsystrar flyger som trasdockor i mammas armar samtidigt som de säger att det räcker. Och hon säger till dem, precis som hon sa till mig; " Det är aldrig tillräckligt. Ni får aldrig nog"