Idag gör det inte fullt så ont som det har gjort den senast veckan. Det känns inte lika hopplöst tungt att ta sig ur sängen och himlen är inte lika nattsvart som den var under julen. Med andra ord börjar det gå framåt, jag börjar tro på livet och en framtid igen. Oerhört skönt men samtidigt läskigt. Vad händer om jag slår i botten imorgon igen? Vad händer om jag inte orkar ta mig upp när skolan börjar? Kommer rättegången ställa sig som ett oöverkomligt hinder framför mig? Kommer jag orka?
Å ena sidan vill jag säga: Klart jag orkar! Varför skulle jag inte göra det? Det är bara att bita ihop och kämpa.
Å andra sidan vill jag bara lägga mig under täcket, sova i ett halvår och helst av allt drömma en och annan dröm om att mina syskon fortfarande finns vid min sida.