Det där vi kallar saknad.

Jag vill plocka ut mitt hjärta.
Jag vill stampa på det, låta det gå i tusen bitar under mina bara fötter.
Jag vill se det gå itu, känna hur den där förbannade saknaden släpper taget om mitt inre.
Och jag vill glömma.
Glömma att jag någonsin haft något så fint som ett par småsystrar.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

They say that time heals everything.

Den här bloggen handlar om att lära sig leva, aldrig ge upp och att hitta de små ljuspunkterna som gör livet värt att leva. Den handlar också om livet som misshandlad och hur man lär sig leva med en barndom som man helst vill glömma.

RSS 2.0