Nu har jag äntligen tagit mig själv i kragen och insett att jag behöver bloggen, att jag behöver de där tankspridda och försök-sätta-ord-på-varenda-jäkla-smärtsam-känsla stunderna som skrivandet innebär. Jag behöver få sätta ord på hur ont det gör att sakna, hur långsamt en minut kan gå och hur livet jag lever idag skiljer sig från livet jag levde då. Jag behöver känna att jag inte behöver väga mina ord, vakta min tunga, att inget jag skriver är rätt eller fel och att känslorna jag känner är okej.