Under en tid har jag haft ett uppehåll från bloggandet. Ett välbehövligt och skönt uppehåll mitt i allt kaos. För ibland är det som att inte ens ord räcker till för att beskriva eller reda ut all oordning. Men nu är jag tillbaka och jag har lovat mig själv att ge skrivandet ytterliggare en chans. Om något eller några år kan det jag sitter och skriver idag ha gjort att jag lagt ytterliggare några bitar i mitt pussel och att jag är närmare målet att faktiskt klara av att leva i nuet.
Så gott som varje dag dyker det upp ideer i mitt huvud, saker som jag drömmer om och mål jag vill förverkliga. En av drömmarna är att skriva en bok. Och det är en dröm jag bestämt mig för att förverkliga. En annan är att föreläsa. Även det är jag på god väg att göra verklighet av. Ska bli himla kul!

Sedan har vi såklart drömmarna som rör familjen. Drömmarna som rör att en dag få tillbaka familjen jag lämnat, att få en mamma och pappa på nytt och att hålla om mina syskon. Dessa är jag dock inte lika angelägen om att förverkliga. Antagligen för att jag innerst inne förstår att det bara är hjärnan som spelar mig ett spratt. För varför skulle de vilja ha tillbaka mig nu? Och skulle mamma verkligen aldrig göra mig illa igen? Men jag kan inte hjälpa att jag längtar och drömmer om dem. I över 700 dagar har jag bett för att de ska komma tillbaka, inte som det de var utan i en skapnad jag aldrig stött på.
Det som skrämmer mig är att om jag skulle ge efter för drömmen och åka hem så kan livet ta slut redan i mitt första möte med mamma på 2,5 år.