Igår mötte jag ledarna för den samtalsgrupp jag ska gå i för första gången. Det är två medelålders kvinnor som ska leda en grupp om 6 personer, alla med erfarenheter av sexuella övergrepp och våld i nära relationer.
Ska bli spännande att se om samtalsgrupp är något som fungerar för mig och om jag kan stärkas av att möta andra som varit och är i samma sits. Fick dock reda på att majoriteten av gruppen inte har varit utsatta för våld av sin ursprungsfamilj utan av en sambo eller make. Men det kan ju bli bra ändå, för på något sätt så har vi utvecklat samma överlevnadsstrategier och slåss med samma känslor och tankar. Oavsett om det är en mamma, pappa, syster, bror, sambo eller make/maka som är förövare så handlar det om ett svek från någon man litade på och en kränkning av den personliga integriteten. Det ska bli kul (finns det inget bättre ord?) att se vilka övriga medlemmar i gruppen är och vad det här kan leda till. Förhoppningsvis känner jag att detta hjälper och att jag klarar av att ta ytterliggare några steg framåt!

Inatt sov jag i min nya lägenhet för första gången. Och tro det eller ej men jag sov faktiskt! JAG SOV! Det är nästan för bra för att vara sant.
Det känns sjukt att jag sitter här i en lägenhet, att jag har ett hem som jag vill kalla mitt eget och att jag faktiskt inte har någon jag behöver vara rädd för innanför dessa fyra väggar. För 2,5 år sedan trodde jag inte det var möjligt. Det lilla barnet jag en gång var, som alltid satt i sovrumsfönstret och tittade bort mot den stora staden, har nått sitt mål: Att leva i den där världen på andra sidan glasrutan.
Jag brukade alltid trösta mig själv med att " En dag, en dag är du där i solskenet på andra sidan rutan. Inte idag, inte imorgon, men en dag."
Och nu är jag här!