"Mormor har flyttat till himlen,
jag kände vinddraget när hon for
Nu försvinner hon allt längre bort,
medan sorgen i mitt hjärta gror

Morfar har väntat där uppe mormor,
sedan hans vackra hjärta slutade slå
Nu är han inte ensam längre,
för ett plus ett är ju faktiskt två

Mormor har flyttat till himmelen,
långt bort men ändå så nära
Mormor hör du mina böner?
minnena av er kommer jag alltid bära

Jag ska lägga en ros på din kista,
jag ska sjunga om tiden som gått
Tack underbara mormor och morfar,
för alla lyckliga stunder jag fått

Jag vet inte om jag tror på himlen mormor,
men jag vet att den finns där ändå
En plats för dig och morfar tillsammans
någonstans i det oändligt vackra blå"

För lite mer än två veckor sedan fick jag reda på att min mormor gått bort. Ett oerhört tungt besked trots att jag visste att det skulle komma.
Det är andra gången på två år jag får beskedet att hon har gått bort. Till skillnad från första gången var det dock inte en lögn denna gång. Tyvärr.
När jag fick reda på att mamma hittat på att hon dött för två år sedan började jag skriva brev till henne och sedan dess har vi skrivit brev till varandra då och då. I det sista brevet jag fick bad hon mig att ringa. Av någon anledning gjorde jag aldrig det. 
I slutet av veckan som gick begravdes hon, utan att jag var närvarande. Jag önskar att jag hade kunnat vara där, att jag hade kunnat ta farväl på riktigt och samtidigt kunnat lägga en ros på morfars grav. Jag tvivlar på att hon visste hur mycket jag älskar henne och hur mycket hon och morfar har gett mig, trots att jag avslutat varje brev med just de orden. Men det hör väl till att man tvivlar på att man fått säga det man vill. 
Snart är det även 7 år sedan min morfar gick bort. Utan tvekan den värsta dagen i mitt liv såhär långt. Värre än alla de ungefär 7100 dagar jag fått utstå hemma. För oavsett hur ont alla slag har gjort och oavsett de men det resulterat i slår ingenting hur ont det gjorde att höra att jag hade tagit livet av honom. Det höll på att kosta mig livet och övertygade mig om att ord besitter förmågan att döda.

Vila i frid morfar och mormor!
Jag kommer aldrig glömma alla minnen ni gett mig och kommer alltid vara tacksam för att ni fanns där och tillhörde den skaran av fina människor som såg till att jag lever idag. Jag älskar er!