Idag har jag andats ishallsluft i tre timmar. Det finns bara ett ord för det och det är UNDERBART!
De tre timmarna var kalla, råa, fuktiga, hala och alldeles fantastiska. Att stå på isen är lycka och total frihet.
Förra gången jag stod på isen, närmare bestämt för en vecka sedan, blev jag så förvånad över alla känslor att jag aldrig trodde jag skulle våga mig tillbaka. Men jag satte hårt mot hårt och idag blev upplevelsen mycket bättre.
" Åh, precis sådär gör min syster också!"
Den mening for liksom över mina läppar innan jag kunde hejda den och känslorna den sagda meningen gav upphov till går inte riktigt att förklara. Det är den där jag-är-skjuten-i-hjärtat-men-varför-är-jag-inte-död?-känslan. När jag saknar mina syskon som mest är jag säker på att jag inte kommer överleva, jag är helt hundra på att saknaden kommer utplåna mig och döda mig på de mest tortyrlika sätt. Men tränarkollegan som hörde meningen reagerade inte. Hon nickade vänligt och frågade hur många syskon jag har.
" Två, två yngre " svarade jag och försökte le. Men mest av allt kände jag för att lägga mig ner på isen och skrika att jag vill ha dem hos mig och att jag är värd lika mycket utan dem som mamma alltid intala mig att jag är. Nämligen mindre än noll.