Idag är ännu en tvåårsdag. Eftersom dikterna jag skrev när jag bodde hemma fungerar som en dagbok för mig så blir de dagarna jag skrivit dikter extra jobbiga då texterna, trots att de är fulla av ordspråk, bildspråk och för många kanske inte berättar vad som egentligen hänt, en påminnelse om hur det var. För trots att det i vissa av mina dikter kan verka oklart vad jag skriver om så är det inte så att de inte säger mig någonting, för bakom orden jag skriver och de gåtfulla bildspråken döljer sig historier som jag kan läsa mellan raderna. Så det som verkar oläsligt är i högsta grad verkligt för mig.
Därför är det en jobbig dag, för att jag från dikten kan utläsa precis vad som hände.
Imorgon tar vi nya tag!