Jag trodde aldrig att det skulle bli morgon. Fy tusan vilken natt. Precis innan jag skulle lägga mig så hittade jag en bild på min yngsta syster som jag aldrig sett innan. Tårarna ville aldrig sluta rinna. Jag analyserade bilden millimeter för millimeter, stirrade på hennes leende ansikte och ville inte annat än att hålla om henne. Om jag hade varit en impulsiv människa hade jag varit hemma nu, tillbaka i helvetet. Tack gode gud att jag inte är det. För mina systrar hade inte fått tillbaka sin syster för att jag kom hem, för det hade förmodligen slutat med att jag försvann helt och hållet. Nu finns jag iallafall, och de finns därhemma, bara det att vi inte kan ha någon kontakt med varandra.

Skuldkänslorna väger flera hundra ton idag och jag har svårt att gå upprätt. Jag vill bara lägga mig ned, dra täcket över huvudet och låta veckorna gå. Låta rättegången komma och försvinna, låta breven från släkten lämnas olästa och samlade på hög i brevlådan och glömma att jag saknar. För jag förstår inte hur jag ska orka om saknaden ska vara såhär intensiv. Den hänger i, dygnet runt, och vägrar släppa taget.