Jag vill helst av allt bara dra täcket över huvudet och gömma mig. För påsken, för vårvärmen, för lukterna, för känslorna, för tankarna. . för allting. Den här tiden på året kommer med så mycket minnen; därav den dåliga uppdateringen. Jag vill gärna slippa sätta ord på vad jag känner, även fast jag vet att det hjälper mig i längden. Dagarna i påsk har gått i ett, och tur är väl det för annars hade jag klättrat på väggarna. Jag hinner då och då, trots att dagarna har sprungit förbi hunnit skänka en och annan tanke åt dem där hemma och frågat mig själv hur de mår, vad de gör och om jag ändå inte saknar dem litegrann. Och svaret på den sista frågan är för tillfället alldeles för självklart; JA, jag saknar dem. Iallafall mina syskon. Våren, speciellt kring påsk, innebär en aldrig sinande ström av minnen.

För två år sedan firade jag påsk på sjukhuset, och om jag tänker tillbaka på den tiden och försöker komma ihåg hur gärna jag önskade att jag aldrig mer behövde åka hem då så kan jag nog få de där tankarna om saknad att försvinna.