Idag är en sådan dag då det gör så ont att jag ångrar alla beslut jag tagit i mitt liv som lett fram till att jag inte har mina syskon vid min sida idag. Minnesbilderna som rullar förbi, skratten från sommarlovens små ljusglimtar, bilderna av en hand som håller i en annan, ljudet av saknade röster. Det krossar mig.
Jag börjar ifrågasätta rätt och fel och allt som legat till grund för mina beslut.
Trots att det gått två år sedan jag såg dem sist så kan det ibland kännas som det var igår vi sprang ned mot bryggan för att ta båten ut på sjön alldeles själva, och just att det ibland kan kännas så nära gör det nästan ännu värre.

Men jag försöker tänka att de är med mig i varje steg jag tar, i varje andetag som hittar ned till mina lungor och i varje sekund som går. Inte för att det gör det så mycket lättare, men att "umgås" med minnena jag har tillsammans med dem gör att jag på något sätt har dem vid min sida än idag.