I fredags kom vi in i den värsta månaden på året, inte av den anledningen att vädret är rätt trist för tillfället utan för att april månad är full av minnen. Varje dag är en " För två år sedan. . " - dag. För två år sedan så skrev jag dikter, vilka förövrigt har fungerat som en dagbok för mig, om döden och att mamma skulle vinna. Jag var helt säker på att det var så det skulle bli och har fortfarande svårt att förstå att jag sitter här idag, hel och levande. Eller hel och hel, men iallafall så hel som jag någonsin har varit.

För två år sedan var vädret ungefär som det ser ut här hos mig idag, regnet hänger i luften och det är allmänt grått och trist. Min systers pojkvän var på besök titt som tätt under dagarna och under dessa perioder fungerade ändå livet någorlunda bra eftersom mamma tog fram sin "bästa" sida. Desto värre blev det när vi inte hade besök och hon fick vara sitt vanliga jag. Redan då hade hon börjat förfalla; påsarna under ögonen, det nästan ihopsäckade ansiktet, insjunkna kinder, de döda ögonen, den alltför tunna kroppen och kläderna som hänge som på en galge när de satt på henne. Bara minnet av det får mina ögon att tåras. För det är inte så att jag, även om man kanske uppfattar det så, inte känner för min mamma. För det gör jag, alldeles för mycket. Jag tycker väldigt synd om henne och önskar att jag kunde hjälpa henne. Polisen, underbart snälla L, och jag har pratat en hel del kring det sedan polisanmälan. Det är därför jag försöker ägna så lite tankar som möjligt på hur hon kan må just nu och försöker acceptera att jag inte kan hjälpa henne, hur mycket jag än vill.

Angående polisanmälan jag gjorde så har jag fortfarande dubbla känslor kring den. Jag är glad över att jag gjorde den och att jag med den visat att jag tycker att samhället borde gjort något, att mammas handlingar inte är okej och jag hoppas att den indirekt hjälper mina syskon att ta sig därifrån om de skulle behöva det.
Det som tynger mig mest är just det faktum att jag var tvungen att göra en polisanmälan. Missuppfatta mig rätt nu, jag ska försöka förklara så gott det går vad jag menar. Polisen som tog emot min anmälan antog, eftersom mitt fall kom till deras kännedom först när jag var 19 år, att jag aldrig haft kontakt med socialtjänsten. När jag berättade att jag hade min första kontakt med socialtjänsten när jag var 12 år så skakade hon bara på huvudet och frågade hur det kom sig att det aldrig gått vidare till polisen eller gjorts några insatser. Att hon reagerade som hon gjorde bekräftade mina tankar om att socialtjänsten borde ha gjort något. Då hade jag även sluppit göra en polisanmälan mot min egen mamma.
Många som jag mött säger att det måste vara tungt att göra en polisanmälan mot sin egen förälder för att man har så starka band. Till viss del håller jag med, men samtidigt var inte det det svåraste för mig. För jag har alltid önskat mig andra föräldrar och aldrig känt att jag känt dem. Det svåraste var istället att polisanmäla en människa som jag vet är på gränsen till att krascha varje dag. Hon balanserar på en väldigt tunn lina, min mamma, och jag trodde att min polisanmälan skulle vara det som gjorde att hon föll av den.