Hej igen smärtan!
När den där komplexa och så gott som odefinierbara känslan av någon slags saknad i kombination till den skuld och skam jag känner över mig själv och min egen historia bosätter sig i mitt inre balanserar jag på en hårfin tråd. Det känns som att kroppen ska explodera, som att hjärtat ska falla till marken och gå i tusen bitar för att aldrig kunna återfå sin rätta form och funktion. Smärtan får armar och ben att domna bort. Den raderar allt vad logik och förnuft heter och lämnar mig handlingsförlamad och oförmögen att hjälpa mig själv. Ronderna mot smärtan känns som en alldeles för lång match mot ett oändligt antal motspelare som gör allt i sin makt för att stoppa mig från komma i närheten av en seger.
Vår i luften
Varje vår upprepas de sista månaderna hemma framför mina ögon. Samtidigt som jag ser hur folk letar sig ut för att njuta av solen och ljuset, grönskan och den lilla värme solen ger blir jag smärtsamt medveten om hur döden bara var ett ögonblicks verk bort den där våren för flera år sedan. Jag ser min blåmålade kropp, blicken som aldrig vågade ta plats högre upp än till mammas knäskålar, hör reglerna som rabblades som ett rinnande vatten och slagen och straffen som utdelades vid minsta tvekan eller fel. Det dova ljudet av något som gång på gång slås mot mina höfter och över min rygg ekar i mina öron. Jag känner blodsmaken som letar sig fram i munnen när jag kväver mina skrik och försöker ligga på golvet, oberörd, precis som hon vill. Tusen tankar far genom huvudet. Samtidigt är det de sista månaderna jag fick tillsammans med mina syskon. Något som är oersättligt och fattas mig varje dag. Ibland tycker jag inte att jag är värd chansen jag fick. Smärtan som är resultatet av valet jag gjorde när jag stängde dörren till huset för att aldrig komma tillbaka handlar till största del om mina syskon. Oavsett hur många minnesbilder som fladdrar förbi så kommer de aldrig göra så ont som minnet av sista gången jag såg mina systrar när jag stängde dörren efter mig den där vårdagen för snart 7 år sedan.
Nattsvart
Jag kan stirra mig blind på den där bilden av er. På den där svartvita och förmodligen ca femton år gamla bilden som är mitt enda bevis på att ni någonsin har varit en del av mitt liv. En vacker, oersättlig och innerligt saknad del av någonting som aldrig kommer kunna ersättas. Mina allra finaste små stjärnor. Vissa dagar känns livet nattsvart utan er. Vissa dagar förstår jag inte hur jag kunde sätta mig själv och livet främst, före någonting som kommer att fattas mig livet ut. Ibland önskar jag att jag kunde vrida tillbaka klockan och göra valet ogjort, att jag aldrig hade gett mig av och att jag hade kunnat stå ut lite till bara för er skull.
Kära syster
Hej botten, det var inte igår!
Så var jag där igen. På botten, i saknaden-gör-så-ont-att-jag-inte-vill-kännas-vid-verkligheten-landet.
Bakom ögonlocken finns de, världens bästa småsystrar, och jag vill inget annat än att sluta ögonen och vara där hos dem hela tiden. Men gränsen mellan att vara hos dem och mardrömmarna är hårfin. Det handlar om hålla balansen på den sköra linan mellan dröm och mardröm. En balansakt utan dess like.
Vad krävs för att överleva?
I snart fyra år har jag försökt komma underfund med vad som krävs för att överleva, vad som ska till för att livet ska handla om annat än att hantera saknad, smärta och den där obeskrivliga längtan efter två små systrar jag aldrig kommer få tillbaka. Det spelar ingen roll hur mycket jag hoppas, hur mycket jag vill eller hur mycket jag bönar och ber. De kommer aldrig tillbaka. Jag kommer aldrig hålla en liten systers hand i min, har för allra sista gången vilat ögonen på något av det vackraste i världen. Älskade systrar.
Smärtan har börjat bli en del av vardagen, en alldeles för frekvent besökare i mitt inre. Och saknaden, den där förbannade jag-har-förlorat-det-finaste-jag-har-känslan, har efter mycket om och men fått permanent uppehållstillstånd i mitt hjärta. Det är ett under att jag lever, att hjärtat som faller i bitar varje morgon envist fortsätter slå. Som en påminnelse om att tiden går.
Känslan är att jag, för att överleva, måste glömma allt jag minns.
Sister sunshine.
Fruktansvärda saknad.
Idag är saknaden allt annat än nådig. Att något så smärtsamt ens får lov att existera.
Jag vill bara ha er tillbaka. Snälla, kom tillbaka.
Jag vill bara ha er tillbaka. Snälla, kom tillbaka.
Jag älskar er.
Varje morgon blir jag smärtsamt medveten om att mina systrar inte längre finns hos mig. Det spelar ingen roll att åren har blivit tre till antalet, att tiden går eller att jag har börjat glömma hur de såg ut. Varje morgon faller en liten bit av mitt hjärta alltid till marken som en påminnelse om att någonting vackert fattas mig. Någonting som aldrig går att ersätta, reparera eller acceptera. Med åren har saknaden förändrats. Idag handlar saknaden mest om att jag inte längre klarar av att återskapa ansikten, ögonfärger och röster. Hur det kändes när syster liten tog min hand i sin. Minnesbilderna jag lovade mig själv att aldrig förlora börjar blekna.
Frustrationen, ilskan och skammen över att ha tappat bort något som betydde så oerhört mycket för mig är enorm. Skulden är bara min.
Om jag hade kunnat spola tillbaka tiden till den där morgonen för 3,5 år sedan hade jag sett till att se mina systrar i ögonen såpass länge att tiden inte hade kunnat få mig att tvivla på färgen. Jag hade sett till att hålla dem i min famn såpass länge att jag aldrig hade behövt tvivla på att de fortfarande finns vid min sida.
"Jag älskar er", hade jag sagt. För om det är något jag har lärt mig så är det att man alltid tvivlar på att man har sagt det tillräckligt många gånger. Jag kommer alltid önska att jag hade kunnat få säga det en gång till.
Nobody sees - Nobody knows
Ibland kan jag inte annat än fundera på hur livet hade kunnat se ut om jag hade blivit placerad i en annan familj redan första gången vuxenvärlden fick upp ögonen för hur jag hade det. Redan under mitt första år finns det journaler som vittnar om att anknytningen mellan mamma och mig inte fungerade. Jag började inte prata förrän jag var i 4-5-årsåldern och tydde mig enligt personalen oroväckande mycket till en speciell vuxen redan på dagis. Under lågstadiet satte jag självlysande stjärnor i taket över sängen för att ha något att titta på när pappas fingrar letade sig fram över min kropp. På högstadiet skrev jag små lappar till svenskaläraren som jag gömde längst bak i kursboken. Jag skrev avskedsbrev och började skriva dagböcker i diktform. Allt för att inte bli avslöjad.
Jag lärde mig att dölja blåmärken och känslor, byggde metertjocka murar mellan mitt inre och verkligheten. Blicken ständigt nere i golvet för att inte bli avslöjad. Jag övade leenden framför spegeln och bröt ihop när ingen såg. Lärde mig att jag var dum i huvudet, värdelös, äcklig och att jag inte hade rätt att prata med eller titta på mamma. Jag lärde mig att sova på ryggen när blåmärken på höfterna hindrade mig från att sova på sidan och berättade till slut för vuxenvärlden vad mamma gjorde. Socialsekreterare skrattade när jag sa att jag trodde att mamma skulle döda mig, vände bort huvudet när jag drog upp tröjan för att visa mina blåmärken och sa "Vi har ringt din mamma och hon lovar att vara snäll när du kommer hem" när jag satt framför dem med en blåtira i ansiktet. Trots att jag berättade om straffen jag skulle få blev jag hemskickad, gång på gång.
2009 rullade en läkare på en akutmottagning i södra Sverige upp min tröja och blottade min blåfläckade kropp för världen utanför. Inte en sekund försent. "Din mamma kommer aldrig göra dig illa igen" sa hon, "så länge jag är här kan jag lova dig att hon inte kommer in på sjukhuset. Du är trygg här"
Vad hade hänt om någon hade lyft på min tröja 10 år tidigare? Hade livet sett annorlunda ut?
"Jag lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra."
Jag har blivit utsatt för övergrepp på hemmaplan och på bortaplan. I mitt eget hem, i en park full av människor och i ett falurött trähus. Av min mamma, pappa och av en okänd man. Tillsammans har de bestigt förbjuden mark, sprängt gränser och hånskrattande stulit bitar av mitt inre.
Idag vittnade jag förhoppningsvis för sista gången, mot den man som märkte min kropp med sin tänder och förde in sina fingrar i mitt inre. Som gång på gång, när han tryckte sin kropp mot min, sa att jag ville något jag klart och tydligt sa att jag inte ville.
Från en förfluten tid.
" Malin, ska vi leka en lek? "
Att hela tiden vara på sin vakt.
( Höra hur stegen närmar sig )
Att andas utan att det hörs.
( Höra hur hjärtat dunkar i bröstet )
Att fly för sitt liv.
( Att springa och springa tills benen inte bär )
Att leva med tron att man har en chans
( Att drömma sig bort och leva i sin fantasi )
Du skjuter mig i huvudet, bränner mig på bål
hugger med en sax i min döda kropp, lämnar stora hål
Du kastar mig genom glas, betong och sten
hur mycket jag än önskar så finns inte den goda fen
Dina ord punkterar mina lungor,
dina slag piskar mitt hjärta.
Du river djupa sår i min själ,
tänder eld på min döda kropp.
Du håller mig under ytan tills kroppen blir blå
du förföljer mig överallt, slutar aldrig slå
Springer och springer för att du inte ska komma ifatt
leken pågår dygnet runt, varje sekund, dag som natt
Rädslan.
Paniken.
Smärtan.
Blundar och räknar baklänges från fem
" Snälla gud, ta mig hem "
Att hela tiden vara på sin vakt.
( Höra hur stegen närmar sig )
Att andas utan att det hörs.
( Höra hur hjärtat dunkar i bröstet )
Att fly för sitt liv.
( Att springa och springa tills benen inte bär )
Att leva med tron att man har en chans
( Att drömma sig bort och leva i sin fantasi )
Du skjuter mig i huvudet, bränner mig på bål
hugger med en sax i min döda kropp, lämnar stora hål
Du kastar mig genom glas, betong och sten
hur mycket jag än önskar så finns inte den goda fen
Dina ord punkterar mina lungor,
dina slag piskar mitt hjärta.
Du river djupa sår i min själ,
tänder eld på min döda kropp.
Du håller mig under ytan tills kroppen blir blå
du förföljer mig överallt, slutar aldrig slå
Springer och springer för att du inte ska komma ifatt
leken pågår dygnet runt, varje sekund, dag som natt
Rädslan.
Paniken.
Smärtan.
Blundar och räknar baklänges från fem
" Snälla gud, ta mig hem "
Skriven den 30:e januari 2008.
Kampen fortsätter.
Det är långt ifrån alla som kan nå mig när rädslan väl har tagit min kropp i besittning. De senaste veckorna har jag gömt mig bakom stolar, dörrar och sängar. I mörker. Jag har lagt benen på ryggen, flytt och bett till gud. Jag har spelat upp minnen, tappat hoppet och förtvivlat försökt klamra mig fast i verkligheten. I nuet.
Igår var inget undantag. Jag förlorade strid efter strid och förde en tillsynes meningslös kamp mot ondskan. Mot en mamma som bara finns i form av minnesbilder och känslor. Och som, mer än tre år efter sista slaget, fortfarande skrämmer min kropp till kramper. Till iskalla händer, andnöd, stumhet och minnesluckor.
När blir jag fri? Kommer jag någonsin komma undan?
Sister sunshine.
Ett ljus för syster mellan och ett ljus för syster liten.
Jag minns det som igår.
För två år sedan stod jag i ett hotellrum och blickade ut över bekanta gator. Jag spenderade natten sittandes i ett fönster och såg hur snöflinga efter snöflinga föll från den mörka natten. Jag lät gamla minnen komma och gå, bad, skrattade, grät, räknade timmar och minuter, vaggade mig själv till sömns. Såg hur de vackra vita flingorna hittade sin alldeles speciella plats i det vita täcket. Jag lät blicken vandra längs gatan, lät den svepa över färgglada husfasader och kullerstensgator. Mindes en svunnen tid.
Det var dagen innan tingsrättsförhanlingarna skulle ta sin början.
Jag minns det fortfarande som igår.
