"Fattar du inte?"
Jag tänker mig liten, trycker de ömmande armarna mot min bultande mage.
Det haglar. Ömsom ord ömsom slag.
"Är du så värdelös? Hör du vad jag säger? Va? Svara mig? Värdelösa sak!"
Blånaderna dunkar, vaggar kroppen till ro.
Jag upprepar de väl inövade förhållningsreglerna.
Lyft aldrig blicken.
Prata aldrig.
Gör aldrig motstånd.
Gör allt för att göra henne glad.
Ändå tycks jag alltid förlora.

Golvet har alltid stått pall och varit en trygg följeslagare. Det tog alltid emot mig när jag föll, hindrade mig från att försvinna in i mörkret, strök min kind, svalkade mina blånader och vaggade mig till sömns.
Det var något tröstande med att slappna av och känna att något hindrade mig från att falla genom marken. Golvet var en slags ändstation. Längre än så kunde jag inte falla. Och det var en speciell sorts trygghet som infann sig varje gång jag insåg det.
Såhär i efterhand känns det konstigt att tänka på hur van jag var att faktiskt ligga på golvet. Otaliga gånger har jag slått upp ögonen när jag legat på golvet, osäker på hur jag hamnat där jag hamnat, men alltid tackat plastmattan, ekparketten eller heltäckningsmattan för att den inte gett vika och stått upp för mig som så många gånger förr.