Jag tror inte jag behöver så många ord för att förklara hur det känns idag.

Det gör bara så fruktansvärt ont. 

 

 

Det är inte alltför ovanligt med kommentarer som "du är ju alltid så glad", "det syns ju inte på dig", "det skulle man aldrig kunna tro" och "det märks ju inte alls". Oftast i samband med att jag informerar någon om mitt förflutna.

 

För några veckor sedan var det en arbetskamrat, för några dagar sedan en läkare på vårdcentralen och idag en sjuksköterska på blodgivningen. Vid kontrollen ställdes frågor om både det ena och det andra, om mediciner och läkarbesök. Precis som vanligt blir ju tvungen att dra upp en del av det förflutna. Inget konstigt med det. Oftast brukar de bara nicka och ge mig ett litet leende. 

Idag frågade hon vänligt om jag kunde tänka mig att berätta något mer om vad jag hade varit utsatt för.

"Min mamma misshandlade mig" svarade jag.

"Med slag?"

"Både med slag och med ord skulle man kunna säga antar jag"

"Okej. Men du tog dig därifrån?"

När hon ställde den sista frågan blev jag plötsligt medveten om hur stolt jag är över att kunna svara jakande på frågan. 

"Jodå, till sist gjorde jag det" svarade jag och log.

Hon bad mig blunda ifall jag inte ville se när hon stack mig i armen och sa sedan:

"Du ska veta att det inte syns alls, det där du har varit med om. Du ser ju så glad ut"

"Tack" svarade jag, osäker på vad man borde svara.

 

Varje gång jag får överraskade kommentarer hoppas jag att personen i fråga lämnar situationen en erfarenhet rikare. Jag hoppas att ögon öppnas och att de lämnar rummet medvetna om att det slagna barnet kan vara glad, ledsen, arg, osäker, skötsam, ansvarsfull, blyg, utåtagerande eller lugn. Synlig eller osynlig. Helt enkelt vem som helst. 

 

Det blir allt mörkare om kvällarna. Ljuset har börjat ge efter och kommer snart erkänna sig besegrad av sensommaren. Vinande vindar och ledtrådar om den annalkande höstens ankomst.

 

För några år sedan innebär kvällarna något annat än vad de gör idag. Då var de en kamp på liv och död och varje ny dag var en dag mer än vad jag räknat med. Att planera någonting dagar i förväg var omöjligt. Jag visste ju inte om jag skulle vara i livet förrän samma morgon och först minuterna före en aktivitet kunde jag glädjas åt att få uppleva den.

Idag sitter jag här med den värmande tekoppen i handen och blickar ut över den lugna gatan. Över parken och de färgglada lägenhetshusen. Och jag ler. För att jag lever och kan sitta ner vid fönstret i mitt eget hem. Något jag aldrig trodde att jag skulle få göra i mitt eget hem. Det har tagit tid och kraft att lära sig att släppa kontrollen, sluta lyssna efter steg och leta efter potentiella gömställen. Men det har varit värt det.

 

Och så var hon där igen med ditt smittande leende och de bruna lockarna. Älskade syster liten.

Att jag överlever den känslomässiga stormen är ett under. Jag borde ha drunknat i tårar för länge sedan, dött i sviterna av ett brustet hjärta. För hur många gånger kan ett hjärta gå i bitar? Kan ett liv falla till golv gång på gång utan att gå i kras? Hur stort kan tomrummet i min kropp växa sig?

För varje gång jag ser en bild, drömmer drömmar eller saknar känns det som att en del av mig lossnar och faller till marken. Bitarna pusslas ihop och sätts omsorgsfullt på plats igen. Kantstötta men fortfarande levnadsdugliga. 

Hur länge kommer de att hålla? Kommer 1000-bitars pusslet en dag att bli en omöjlig uppgift?

 

Jag kan inte förklara hur det känns att sakna, kan inte säga vad som egentligen gör mest ont. Är det att jag inte hann ta farväl? Att jag inte minns deras röster eller deras skratt? Att bilderna av dem blir suddigare för varje dag som går? Handlar smärtan helt enkelt om att jag har börjat inse att jag är påväg att förlora dem föralltid?