Från en förfluten tid.
" Malin, ska vi leka en lek? "
Att hela tiden vara på sin vakt.
( Höra hur stegen närmar sig )
Att andas utan att det hörs.
( Höra hur hjärtat dunkar i bröstet )
Att fly för sitt liv.
( Att springa och springa tills benen inte bär )
Att leva med tron att man har en chans
( Att drömma sig bort och leva i sin fantasi )
Du skjuter mig i huvudet, bränner mig på bål
hugger med en sax i min döda kropp, lämnar stora hål
Du kastar mig genom glas, betong och sten
hur mycket jag än önskar så finns inte den goda fen
Dina ord punkterar mina lungor,
dina slag piskar mitt hjärta.
Du river djupa sår i min själ,
tänder eld på min döda kropp.
Du håller mig under ytan tills kroppen blir blå
du förföljer mig överallt, slutar aldrig slå
Springer och springer för att du inte ska komma ifatt
leken pågår dygnet runt, varje sekund, dag som natt
Rädslan.
Paniken.
Smärtan.
Blundar och räknar baklänges från fem
" Snälla gud, ta mig hem "
Att hela tiden vara på sin vakt.
( Höra hur stegen närmar sig )
Att andas utan att det hörs.
( Höra hur hjärtat dunkar i bröstet )
Att fly för sitt liv.
( Att springa och springa tills benen inte bär )
Att leva med tron att man har en chans
( Att drömma sig bort och leva i sin fantasi )
Du skjuter mig i huvudet, bränner mig på bål
hugger med en sax i min döda kropp, lämnar stora hål
Du kastar mig genom glas, betong och sten
hur mycket jag än önskar så finns inte den goda fen
Dina ord punkterar mina lungor,
dina slag piskar mitt hjärta.
Du river djupa sår i min själ,
tänder eld på min döda kropp.
Du håller mig under ytan tills kroppen blir blå
du förföljer mig överallt, slutar aldrig slå
Springer och springer för att du inte ska komma ifatt
leken pågår dygnet runt, varje sekund, dag som natt
Rädslan.
Paniken.
Smärtan.
Blundar och räknar baklänges från fem
" Snälla gud, ta mig hem "
Skriven den 30:e januari 2008.
Kampen fortsätter.
Det är långt ifrån alla som kan nå mig när rädslan väl har tagit min kropp i besittning. De senaste veckorna har jag gömt mig bakom stolar, dörrar och sängar. I mörker. Jag har lagt benen på ryggen, flytt och bett till gud. Jag har spelat upp minnen, tappat hoppet och förtvivlat försökt klamra mig fast i verkligheten. I nuet.
Igår var inget undantag. Jag förlorade strid efter strid och förde en tillsynes meningslös kamp mot ondskan. Mot en mamma som bara finns i form av minnesbilder och känslor. Och som, mer än tre år efter sista slaget, fortfarande skrämmer min kropp till kramper. Till iskalla händer, andnöd, stumhet och minnesluckor.
När blir jag fri? Kommer jag någonsin komma undan?
